Föralltid vi, inte ens döden skiljer oss åt. Jag älskar dig allra mest Miller.

Idag har du varit MIN i 3år. ♥

Hej, jag heter Matilda Holmström och ska få göra ett litet gästinlägg här. Många av er kanske känner igen mig från twolivesonepassion.se, om inte så är ni välkomna att besöka den bloggen för att få reda på mer om mig och mitt fuxsto Warum Ich som jag gör en stor dressyrsatsning med. Vill komma med i youngrider-landslaget, och det förhoppningsvis 2013 (om vi lever då, hehe)! Men det är inte om mig jag ska skriva om, utan det är om en annan mycket viktigare sak. Nämligen hur det är att leva i hästvärlden och att blogga om det.

Jag är nog en av de hästbloggare som har fått utstå mest skit. Jag har fått höra hur fet jag är, hur ful jag är, hur dåligt jag rider och till och med hur mycket Warum Ich (Wanda) lider över att få vara i min ägo. Men det värsta var ändå när jag fick ta bort min underbara häst Astiz, och folk börjar skriva att det var mitt fel. Att han skulle vara i livet om någon annan hade ägt honom. Då har man gått för långt! Jag gjorde allt, skickade honom till och med på spa för att han skulle kunna rehabilitera sig, men inget hjälpte. Nu när jag har berättat det här kan vi komma till det riktiga ämnet; avundsjukan hos hästmänniskor.

En hästmänniska tycker oftast att ens egen åsikt är den rätta och blir sur om någon annan tycker annorlunda. Vi har dessutom oftast ett väldigt stort bekräftelsebehov och ett gigantiskt ego. Om jag tycker si eller så, då måste det ju vara rätt?! Och det är inte fel i att ha en åsikt, men man måste även kunna acceptera att andra tycker olika. Vill man omvända någon till sin sak måste man kunna argumentera för det, inte bara spy galla över hur fel den andra personen har!

I ett stall är det ofta väldigt mycket skitsnack. Person A pratar med Person B om Person C. Sedan går Person B till Person C och pratar illa om Person A. Känner ni igen er? Tänk er då hur det är i bloggvärlden! En värld där man är skyddad bakom sin datorskärm och en anonym identitet. Då är det helt plötsligt OKEJ att spy ur sig vad som helst, man kan ju ändå inte bli påkommen. Eller?

Att folk håller på som de gör handlar för det mesta om avundsjuka, har man en egen häst och är duktig på det man gör svider det i andra människors ögon. Men det är väl ändå ingen anledning till att smutskasta och såra den personen som har det man själv vill ha? Är det då inte mer logiskt att vara snäll? Då kanske man kan få hjälpa till med hästen och liknande?

Nej, vi fungerar på ett väldigt konstigt sätt... Det gör vi! Men såhär är det; livet är inte rättvist, somliga har mer än andra. Det är bara något man får acceptera, och sedan får man göra det bästa av sin egen situation. Det är inte okej att smutskasta och trycka ned på grund av avundsjuka, för karma is a bitch, hehe. Är du otrevlig mot folk så kommer det slå tillbaka på dig själv och du kommer stå där utan vänner till slut. Försök se livet positivt istället! Då blir det oftast lite trevligare, och det lönar sig :)

Efter all skit som jag har fått utstå så har jag fått väldigt svårt attlita på människor, därför är jag oftast ganska kortfattad mot folk jag inte känner. Men jag brukar ändå säga hej med ett leende, men jag öppnar inte upp min själ för dem. Det tror jag faktiskt att folk har förståelse för, de flesta vet vad jag har gått igenom.

Med det här inlägget vill jag bara ge er alla en liten tankeställare. Fråga dig själv detta:

• Bemöter jag andra som jag själv vill bli bemött?
• Låter jag andra förklara sin åsikt innan jag förkastar den helt? Du kanske till och med får ändra din egen åsikt efter att ha hört den andras. ;)

Nu får jag säga tack & hej. Välkomna till TLOP om ni vill läsa mer om mig! Tjingeling :)